Euphoria!

Jag måste dela med mej. För helt plötsligt händer det!

Efter en dag på jobbet (som ärligt talat fick mej att längta till nån helt annan bransch än sjukvården) var min inre tanke att jag skulle sno på mej skorna och ge mej ut en sväng i skogen.

Slog en signal hem till maken när jag började rulla mot Mullsjö och insåg att det var en situation typ Vilda Västern hemma.

Alltså. Vad göra annat än att axla rollen som sheriff?

Jag vet av erfarenhet att just den rollen är MYCKET energikrävande så jag bad till någon om att spara lite kraft till att orka ta mej an den där tänkta löprundan.

En gråtande femårings armar omslöt mej med all kraft som en flicka i den åldern kan uppbringa i samma ögonblick som jag steg in genom ytterdörren. Otroligt härligt men jag insåg samtidigt att det inte var på tal att sticka ut och kuta direkt. Till och med Erik mötte mej i trappan och det hör verkligen inte till vanligheterna. Nu låter det som att de haft det bedrövligt här hemma, men det hade de förstås inte. Jag var bara lite mer efterlängtad än vanligt...

Så det blev käk och läggning av lilla dödströtta madame och precis som jag befarat förfärligt nära att jag somnade bredvid henne när hon började snarka så där gott. Jag är inte trött. Jag är inte trött. Jag är inte trött. Och jag låg där och stirrade i mörkret en lite stund efter att hon somnat. Det är dags nu Lisa. Just do it.

Struntade i pannlampan. Struntade i pulsbandet. Igång med MP3:spelaren. Knäppte på klockan men kollade inte på den en enda gång under hela rundan. Började rulla utför backen som leder ned mot sjön.

Det kändes redan när jag svängde höger på Sjövägen att benen ville springa. Jag blev jublande glad och tänkte att det är skitsamma om det bara håller i sej i 200 meter. Huvudsaken jag får känna den där härliga känslan igen. Och jag rullade vidare.

Varje steg helt utan krav på något. Bara låta benen springa. Lätt lätt lätt.

Och känslan höll i sej.

Efter Torestorpsleden (segt uppför i ca en kilometer) när benen fortfarande var lika lätta och bara trippade på uppför kom jag på mej själv med att njuta. Verkligen. Och äntligen! Det låter kanske fånigt men jag fick en sån jävla endorfinkick i backen att jag kände lyckotårarna komma!!

Väl hemma stoppade jag klockan. Knappt åtta kilometer i 5.47-fart. På känsla. Med känsla.

Nu är jag boostad så det skriker om det. Jag klarar av lite löparblues ett tag till. Jajamän.