Hemmakväll

Det går i vågor det där med hur "behövd" jag är här hemma. Ibland är det mer uttalat och ibland mindre. Just nu är det mer. Eller kanske ännu mer.

Det märks på båda barnen när de liksom är dags att prioritera en kväll hemma före ett träningspass till exempel. Jobb är förstås svårt att sortera bort, men träningen kan jag ofta välja att förlägga till en annan tidpunkt än den när ffa Ella ska gå och lägga sig. Efter att i söndags kväll ha blivit uppringd av en hysteriskt snyftande prinsessa som grät så pass att hon inte kunde föra ett samtal. Igår behöva "deala" med densamma eftersom jag skulle på simskolan och ändå får jag veta att det sista hon sa innan hon somnade var att hon saknar mamma. Då är det dags att parkera ändan hemma en kväll.

Usch, det låter lite hemskt faktiskt. Som att det är misär bara för att inte mamma är hemma och pappa/bonuspappa ska sköta markservicen. Och som om jag jämt är borta dessutom... Vad gör JAG som är så annorlunda när det blir så här? Visst kan Björn vara efterlängtad när han är iväg på någon aktivitet, men det blir aldrig så hysteriskt.

Det kanske bara är så att mamma är mamma? Inte vet jag.

Jag försöker dock att inte låta mej styras av detta för mycket. Jag har mitt jobb som ibland innebär kvällsjobb och jag har min träning som någon gång emellanåt sker kvällstid. Utöver det är det klart att det är aktiviteter då och då som också är inplanerade en kväll.

Jag tror det är viktigt att försöka hitta någon balans i det hela där jag både för min egen och barnens skull är något annat än mamma. Utan att bli för egoistisk på ett negativt sätt. Att prioritera sej själv först i lagom utsträckning (balans i detta också alltså) är för mej ett sätt att sätta barnen och familjen främst. Mår jag bra mår ju de bra eftersom allt hänger ihop.

Ja. Och det jag vill komma till är alltså vad rubriken antyder. Ikväll skippar jag all träning och är hemma. Det känns helt rätt!

Nya tag imorgon!