Framsteg

Hela gillestugan är full av pick och pack som ska med på skidsemestern. Jag har lite ångest för hur allt ska få plats i bilen även om jag av erfarenhet vet att det brukar ordna sej. Jag är ute i god tid i år iaf eftersom så gott som allt nästan är nedpackat. Det känns skönt. Bara mina träningskläder och maten som ska ned. Maten är det absolut sista jag packar för att undvika att den tinar onödigt mycket. Träningskläderna ska luftas lite lätt ikväll innan de tvättas och läggs ned i sin lilla väska. Mycket att tänka på är det men mer än väl värt alla förberedelser när vi väl är på plats!

Idag börjar jag dagen med ett möte, för att sedan jobba på Rosendala till halv 4. Känns som en bra dag!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jag får väl skylla mej själv till viss del

Jisses vilken avslutning på gårdagkvällen det blev. Jag trodde jag skulle hosta upp lungorna! Frågan är om det hängde ihop med rundan i löparskor... Kanske. Åtminstone till viss del. Kunde betalat ganska mycket för en dos RIKTIG hostmedicin där jag låg.

Jag var iaf ytterligare ett rejält steg närmre mitt habitualtillstånd imorse när jag vaknade. Så sådär fruktansvärt hemskt dumt kan det inte ha varit med löprundan ändå...

I eftermiddag ska vi åka till finkusinen i Bankeryd och krama lite (ha ha Ludde!) på hennes son som fyller elva stora år idag. Vi brukar inte fira varandra egentligen men faller andan på så gör den det helt enkelt. Ringde kusinvitamin på förmiddagen för att kolla så att det passade att vi dök upp. Det tog en timme och en kvart. Fast kändes som högst en halvtimme! Det är vi i ett nötskal. Hon har betytt och betyder väldigt mycket för lilla mej. Det vet hon också.

Nu måste jag kolla lite på snön som smälter... Äntligen är våren på G. Me like!

Back on track

...och på den femte dagen höll det inte längre. Jag var bara tvungen att komma ut en liten lätt runda. Beata sms:ade på förmiddagen och jag visste att jag inte skulle kunna hålla mej från att hänga på.

Det blev ett jättelight varv runt sjön och jag hade hela tiden ett getöga på pulsen. Men den stack aldrig iväg, benen kändes okej och skallen jublade.

Eftermiddagen blev tung så rensningen av skallen kunde inte suttit bättre.

En del av min vardag är nämligen inte alltid så ljus, om jag säger så. Fast säg den himmel som helt saknar moln. Det här är hursomhelst något jag skulle vilja skriva mer fritt om här på bloggen men av hänsyn till huvudpersonen avstår jag.

En tröst i bedrövelsen är iaf att jag är tillbaks på banan vad håller kutandet och det kommer jag ha stor nytta av.

Nu blir det duschen och sängen.

Tjingeling!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jag ser ljuset

Vaknade före klockan fem i morse av att det killade så överjordiskt jävligt i halsen. Sedan ett par dagar har jag ju halstabletter på nattygsbordet, som en riktig TANT, och jag snabbade mej att stoppa in en sådan i munnen i ett desperat försök att hejda hostattacken. Det misslyckades.

Bestämde mej för att det var lika bra att gå upp och utföra min sedan i lördags förkylningsrelaterade session (låter inte lika äckligt att skriva så) när killandet i halsen inte gav sej.

Brukar vara rätt bra på att smyga, men idag var det bara fötterna som tassade tyst samtidigt som jag hostande styrde stegen mot badrummet... Efter sessionen konstaterar jag att den inte varit lika omfattande som de senaste tre mornarna och det måste betyda att...jag är på bättringsvägen! Ytterligare ett tecken på att jag är på väg däråt är att jag inte behövde någon Ipren. Se där!

Nu är barn på dagis och skola. Jag väntade på en bokning för idag, men den har ännu så länge uteblivit och jag börjar istället inrikta mej på eftermiddagen då jag ska på möte.

Har passat på att steka upp lammfärsen som ska med till fjälls och det var den sista matförberedelsen inför kommande vecka. Nu blir det fokus på vilka kläder som ska med och det tänkte jag ta tag i NU!

Ella blev stor

Världens charmigaste tjej har nu klippt sej och blivit så här fin!

Hon satt sammanbiten och blickstilla i stolen under hela klippningen som tog en timme. Det är verkligen ursnyggt gjort av Jönköpingområdets duktigaste frisör, Jessica på Jessicas Hårstudio.

Ella hade sett fram emot att få klippa sej jättemycket och så här efteråt kan jag konstatera att hon i takt med att hårtestar föll till golvet också växte! Plötsligt ser hon ut som de fyra hon snart ska fylla. Minst.

Idag har hon packat ned hårborsten i ryggsäcken till dagis... 



En förkylning från helvetet

Helt klart. Jag börjar dagen med att låsa in mej på toan där jag hostar, harklar och snyter mej en bra stund. Funderar på att ljudisolera toan eftersom ljuden jag åstadkommer i samband med ovanstående får vem som helst att må illa. Men det kanske är lite väl drastiskt, att ljudisolera. Jag skulle förmodligen hinna bli frisk innan ljudisoleringen var klar dessutom. Jag skiter i det.

Konstaterar snabbt att nån träning inte kan komma på tal idag heller. Deppigt är det. Jag känner hur konditionen liksom rinner ur mej, kroppen blir slapp och mitt huvud mår absolut inte bra av att den annars regelbundna "rensningen" som en löprunda innebär uteblir ytterligare en dag.

Jag skriver (och tänker) EN dag, för jag klarar liksom inte att tänka att jag kanske inte kommer att kunna kuta på FLERA dagar till. Jag vet inte vad som händer om jag funderar i de banorna, för jag vidrör helt enkelt inte såna tankar. Jag fokuserar på en dag i taget, dricker te med honung och tar mina Zyx regelbundet och tänker snarare att imorgon. Då. Kanske. Och när snön yrde igår eftermiddag lyckades jag faktiskt till och med se nåt bra med den här förkylningen från helvetet. Jag tänkte faktiskt att "vad skönt att jag är förkyld precis just nu, när det ändå är så extremt otrevligt väder och jag slipper ha beslutsångest över skoval, icebugs eller inte"... Stort i min värld! Gigantiskt till och med!

Idag är jag ledig efter att, som sagt var, ha jobbat i helgen. Det är jag och prinsessan Ella hemma och vi tar det så lugnt vi kan. Ja, det är klart. Tvättmaskinen går ju och snabeldraken ska matas och i eftermiddag ska lilla gumman Ella till frissan och klippa sej. Men annars...lugnt!

Jag ringde chefen på morgonen förresten, för att uppdatera henne efter mötet med teaterkvinnan i fredags. Jag känner verkligen att hon stöttar och pushar på ett bra sätt. Det är kombinationen av en grundläggande positiv inställning och ett äkta engagemang som är DET tror jag. När tillfälle ges måste jag tala om det för henne.

Nu har jag suttit framför datorn tillräckligt länge. Men innan jag stänger ned för nu måste jag ju avslöja att farfar till sist bestämt sej för att följa med oss till Björnrike! Hurra hurra HURRRAAAAA!

Ha en bra dag allihopa och deppa inte ihop över snön som kommit. I dessa tider får vi vara glada att det bara var lite snö som föll och inte becquerel!! Eller hur!

Träningsstopp men jag har hopp!

Den där bacillen som intagit min kropp har nu satt sej på stämbanden och krupit ned en bra bit i luftrören. Inte alls kul. Jag vill inte riktigt erkänna för mej själv att jag faktiskt är förkyld och bör vila från löpningen ytterligare någon dag. De senaste dagarna har inletts med att jag snytit ut halva hjärnan och sedan igår eftermiddag har jag nästan obefintlig röst. Jag kraxar fram orden kan man nog lätt säga. Hostade upp (känsliga läsare hoppar över resten av meningen som komma skall) saker som jag inte trodde hörde till människokroppen i morse, tittade på fynden och fick lust att kräkas. Det värkte i leder och jag var öm i skinnet. Bombsäker på att jag hade feber men termometern stannade på 36.6. Var samma sak igår morse. 

Bortsett från att jag får ställa in den tänkta träningen för i helgen ställer kraxande till det nu när jag sitter på jobbet och ska svara i telefonen. Jag får hoppas på en arbetsdag där mobilen håller sej hyfsat lugn och jag kan beta av kalendern i lugn och ro. Men det där vet man aldrig, så jag får ta det som det kommer!

Måste ju skvallra lite om utvecklingen av Alice-grejen. I fredags var jag och träffade den där personen jag tidigare nämnt att jag skulle träffa för att prata om ett eventuellt samarbete med teatergruppen i kommunen. Det kändes helt jäkla absurt när vi pratat en stund och hon frågar: "Nä men skulle du ha lust att vara med oss i Etiketterna (som gruppen heter)?" Vad tusan säger man. Det blev liksom "öhhhhhh, vaddå, hur menar du, vara med???". Vi fortsatte prata lite löst om framtiden och det hela avslutades med att personen jag träffade kommer att höra av sej igen någon gång i april, eftersom hon i dagsläget inte vet hur och med vad gruppen kommer att arbeta härnäst. Så kan jag väl uttrycka det kanske. Spännande är det iaf och jag vågar absolut inte "ropa hej" ännu eftersom jag inte riktigt vet var det bär hän. Snälla ni, håll tummarna lite till...

Så för att knyta an lite till inläggets rubrik har jag verkligen hopp, även om jag sparar lite på löpardojjorna just nu och låter förkylningen få läka ut innan jag ger mej och kutar igen!