Lisa gör en Suss

Det vore lögn att säga att jag flög upp ur sängen när klockan ringde kl 05.00 imorse. Men har jag bestämt mej så har jag. En gång tidigare i min "karriär" har jag kört ett riktigt tidigt morgonpass. Jag blev som ni förstår inte frälst då heller för då hade jag väl förmodligen sprungit fler av mina pass i arla morgonstund. Däremot har jag som jag nämnt här på bloggen förut nu lärt mej att tycka det är skönt att springa ganska direkt efter frukost. Och ja, med anledning av det tänker jag att det borde gå att vänja kroppen vid ett träningspass ännu lite tidigare på dygnet.

Jag är inte i mål ännu. Imorse gick det tungt. Kroppen vaknade inte förrän efter Landhs nånstans. Känslan var lite densamma som när jag började löpträna efter senaste graviditeten. Men jag tänkte att det gör inget att det går i slow motion. Huvudsaken jag får komma ut. Varm och fuktig luft. Dimman låg fortfarande kvar på sina ställen men lättade successivt medan jag var ute. Det blir en fin dag idag!

Det största bekymret med att springa så här tidigt är dock min rygg. Jag får ont i svanken och det sitter i under hela passet. Ja, det är som om ryggmusklerna inte vaknat riktigt. Tar tacksamt emot tips på hur jag ska komma tillrätta med detta!

Det blev drygt sex lugna kilometer. Grannen skakade på huvudet när han såg mej stå och stretcha på uppfarten efteråt. Tyckte att det slagit över... Jag vet inte det jag. Jag blir faktiskt bara mer pepp av att höra såna kommentarer. Jag älskar ju det jag gör! Det är inget tvång i detta. Bara kärlek! Dessutom vet jag att jag inte kommer att lägga mycket mer tid på min löpning än jag gör idag. En liten ökning av träningsdosen vissa veckor, det ryms i mitt liv. Så länge det är roligt! Det är det viktigaste.

Och jag har inte slängt in handduken ännu, vad gäller löprundor i arla morgonstund. Jag är envis nog för att kämpa på ytterligare ett tag. Känslan när jag satt nyduschad vid frukostbordet, med min yoghurt och müsli, gav definitivt mersmak.