Mycket spring i benen

Efter ett intervallpass brukar jag försöka lägga ett lite lättare pass på en sisådär 7-8 km. De passen tokgillas av mej eftersom de är så kravlösa. Jag tänker att de bara ska innehålla behaglig löpning. Så jag hade längtat hela dagen efter att få ge mej iväg och njuta på skogsvägarna i grannskapet!

Maken hade också ett löppass på agendan och han gav sej iväg direkt efter jobbet, medan jag fortfarande smälte middagen som för dagen bestod av pytt i panna och stekt ägg. Skittrist mat, jag vet, men smidigt och snabbt och barnen uppskattar det.

Maken kom tillbaks lite moloken eftersom hans vänstra knä strejkar sedan Baltzarloppet. Inför loppet hade hans PT gjort ett förslag på upplägg som var väldigt light, vilket maken tyckte var lite väl light, så han la till litegrann samtidigt som PT:n höjde en varningens finger. Nej, det är förstås omöjligt att veta om enbart detta var det som utlöste knäproblemen. Men jag skulle kunna betala dyrt för att få veta hur han hade mått om han följt coachens råd fullt ut. Synd om honom är det iaf, där han kämpar med sin voltarengel. Nåja, fortsättning följer beträffande hans löparkarriär som bara är i sin linda.

När jag kom ut duggregnade det och blåste ganska kalla vindar. Jag sket därför i min annars obligatoriska fem minuters uppvärmningspromenad eftersom jag helt enkelt frös. Hade inte bestämt mej helt för hur jag skulle springa, men tänkte att jag iaf skulle börja med att följa sjön ned mot blå spåret. Mötte en och annan löpare och efter VIP kom Claes på cykel. Det är så roligt att man under rundorna numera möter folk som man hejar igenkännande på!

Jag sprang på lätta ben hela vägen och var under 6-fart i princip varje gång jag sneglade på klockan. Ändå kändes det inte som att jag fick slita. Var är tusingarna jag körde igår, tänkte jag flera gånger, men segheten och tröttheten jag kan känna efter långa intervaller gav sej aldrig tillkänna. Vad har jag gjort för att få förtjäna den här glädjen och upplevelsen! Jag har så kul där jag lufsar fram över ömsom rötter, stock och sten för att så småningom komma ut på jämnare underlag där jag kan sträcka ut.

En känsla som allt oftare dyker upp på mina pass är den att jag älskar min kropp. Jag trodde nog aldrig att jag skulle tänka så om mej själv, men det gör jag faktiskt. Det är en spontan tanke som ploppar upp på var och varannan runda. Nä, jag älskar den inte för att den är snygg. För det är den inte. Jag älskar den för att den är så in i helvete STARK! För att den bär runt mej och låter mej uppleva allt jag får uppleva på mina rundor. Jag njuter verkligen av den! Av allt jag får uppleva i och med min löpning så är detta en sak som jag verkligen önskar att jag lyckas dela med mej av. Den betyder så otroligt mycket och jag vet många som jag önskar kunde få uppleva vad jag upplever. I massor med år har jag stridit mot min kropp och alltid tyckt att jag varit mer eller mindre knubbig. Och visst, jag skulle inte gråta om jag tappade nåt kilo runt magen och låren idag heller. Den stora skillnaden är dock att jag nu är med kroppen istället för mot kroppen. Ja, jag skulle kunna skriva oändligt i detta ämnet och kommer säkert att återkomma till det framöver, här på bloggen.

Jag var som en en dränkt katt, när jag efter 10,22 km stoppade klockan utanför vårt hus på Solstugevägen. En nöjd och lycklig dränkt katt som snittat på 5.44 per kilometer utan vara varken stum i benen eller kräkfärdig. Lite bålstyrka på golvet nere i gillestugan också. Inte slarva med detta... Jo, det gör jag alldelens för ofta. Men inför Lidingöloppet bara måste jag skärpa till mej. Jag vet det. Men är det något jag tycker är trist så är det just att köra styrketräning.

Imorgon ska jag göra ett försök att vila. Om nu inte Beata hör av sej och vill ha sällskap på en runda förstås. Och ärligt talat. Det hoppas jag på...

Är det någon som fortfarande orkar läsa mina inlägg tro... Kram i så fall!!!