På nåt vis kändes det så. När jag igår dundrade in i mål och putsade mitt pers på milen med 3 minuter och 12 sekunder.
Det blev en abrupt start efter en veckas ledighet. Måndag, tisdag, onsdag var nämligen tre tuffa dagar på jobbet. För lite sömn gjorde också att jag var väldigt sliten när jag kom hem till familjen. Redan på tisdag kväll var jag gråtfärdig och kände mej förtvivlad över hur jag ska få ihop livet nu efter att jobb, dagis och skola dragit igång. Jag hade tänkt ge mej ut på en löprunda och behövde det egentligen mer än väl för att skingra alla tankar. Men när klockan slog 20.30 och jag skulle ge mej av enligt plan var jag totalt färdig. Jag kröp i säng i stället. Efter att ha fixat klart ett par "måsten" här hemma. Det ord som ekade i mitt huvud tills jag somnat var otillräcklig. Jag kände mej otillräcklig. Överallt. På jobbet och hemma. Utan att direkt längta tillbaks till lata semesterdagar var detta vad jag brottades med.
Nu vet jag ju (gammal som jag är) ganska väl hur jag fungerar och därför fanns det väl mitt i förtvivlan samtidigt nåt slags lugn. Jag kände igen mej. Been there. Done that. Liksom. Strukturälskare ogillar när de inte har struktur. Då mår de dåligt. Jag har höga krav på mej i alla sammanhang (utom möjligtvis när jag springer, kanske är det anledning till min kärlek till löpningen) och det blir svårt att leva upp till dessa när det blir för mycket och strukturen rasar. Vad jag lärt mej med åren är dock att jag de här perioderna inte är evighetslånga. Även om det inte går att se målsnöret när de pågår. Nä, de är snarare ganska korta. I min personlighet finns nämligen en förmåga att snabbt som en iller skapa någon form av ordning i kaoset. Och vips, så är livet hanterbart och till och med helt underbart igen!
På Blodomloppet igår fick jag alltså en trevlig överraskning. 2009 sprang jag 10 km på 55.10 och jag var jävligt slut efteråt. 2010 en minut långsammare. Igår var en helt annan upplevelse. Ett fint kvitto på att jag fortsätter att utvecklas som löpare. Riktig sann löparlycka!
Jag ville förstås komma in sub 55 och kände att allt därunder skulle vara en seger. Det kändes dock svårt att tagga till efter en svinstressig dag på jobbet och jag försökte för kung och fosterland att byta fokus och inrikta mej på uppgiften jag hade framför mej. Det kändes förstås inte alls som innan Göteborgsvarvet, men det kändes ändå okej när jag stod där på startlinjen bland alla möjliga människor. Långa och korta. Tjocka och smala. Gamla och unga. Nybörjare och rutinerade löpare.
Jag deltog lite lätt i uppvärmningen. Tänkte på att trots att jag inte är någon snabbspringare så har jag vid detta laget ryggsäcken full av erfarenheter som ger mej försprång. Jag vet exakt vad jag har framför mej när ett millopp väntar. Jag har lärt känna min kropp och mitt pannben och vet hur de reagerar. Hur de fungerar på olika distanser, i olika hastigheter.
Det finns en sån grundtrygghet i att bära med sej en sådan ryggsäck. Det är faktiskt väldigt svårt att förklara känslan. Men tänk er att ni på något sätt kan plocka upp precis det "verktyg" ni behöver ur ryggsäcken. När som helst. Oavsett vad det är ni behöver så har ni det mer er. Det är mäktigt! Unstoppable brukar ofta vara första låt i MP3:n på tävling och det finns en anledning till det. Det är nämligen precis så det kan kännas!
När starten gått blev det extremt trångt. De hade förlagt start- och målområdet till knektaparken i år och det var allt annat än ett smart drag, enligt mej. Jag stod i princip helt still i nästan en minut och sen följde ett sick-sackande utan dess like. I ungefär tre kilometer var det kringelikroklöpning och allt annat än ett jämnt tempo. Det blev några slags mini-intervaller och fler än en gång duckade jag för armbågar. De som är ca 185 cm långa (oftast män) är livsfarliga. Deras armbågar skulle förmodligen krossa mitt näsben om de träffade. Vid ett par tillfällen kunde jag inte hålla tyst, utan jag ropade "håll till höger" för att jag skulle ha en chans att smita förbi på deras vänstersida. Det är nämligen en oskriven regel (LAG!) att långsammare löpare håller till höger och de som är snabbare och springer gör det till vänster. På arrangemang som t ex Blodomloppet och Vårruset funkar detta uselt. Det är surt. Även om det är ett jippo till stor del så borde ledningen upplysa om denna grundregel så att alla har chans att göra loppet på sitt sätt. Lite vett och etikett eller vad man nu ska kalla det. Likaså spottar man inte hejvilt omkring sej när det är så trångt. Jag blev föremål för en smärre spottdusch igår och mådde riktigt illa efteråt. Usch.
Eftersom förhållandena inte var de bästa första kilometrarna tänkte jag att jag nog får lägga ner detta med att förbättra mitt pers. Det går helt enkelt inte att ta igen de minutrar jag tappade då på grund av trängseln.
Men så plötsligt, kanske efter fyra kilometrar, lättar det och jag kan rulla på fint. Jag låg kring femfart ett bra tag och var stark som en björn. (Kanske för att jag sprang i makens, Björns, namn??) Trodde jag skulle krokna ihop mot slutet, men inte då. Då ökade jag istället och låg på 4.45 eller strax under. Hela vägen log jag och njööööööt! Det är inte klokt det här tänkte jag också. När "dör" jag? Orkade inte riktigt räkna på en eventuell sluttid för jag trodde inte jag skulle fixa 55 minuter med så stor marginal som jag sedan gjorde. Jag tänkte istället att oavsett vad jag kommer i mål på för tid är det här flytet värt mer! Ja, som jag skrev efter Lidingö 15 km förra året, är känslan under loppet mycket viktigare än tiden.
Nej, jag "dog" aldrig. Jag slet i stort sett inte alls. Visst, medelpulsen var hög, men benen var pigga som bara den hela vägen runt och jag krämade inte ur allt ur kroppen. Inte på långt när. Feg som jag är...
Det känns inte omöjligt att komma under 50 minuter på milen längre. Det är inget mål. Nej, inte alls. Men det känns otroligt häftigt att ha det inom räckhåll. Milen är och har aldrig varit någon favoritdistans. Längre än så vill jag att benen ska ta mej! Om en månad ska de transportera mej 30 kilometer till exempel.
Björn då? Hur gick det för honom? Jo, det gick okej får jag nog säga. Han ställde ju upp på 5 km och har vilat sitt knä i drygt en vecka ingör detta. Det var ett smart drag skulle det visa sej eftersom han inte kände av det alls till att börja med. Plättlätt gick det också och därför kunde han bara inte låta bli att springa. Det höll i fyra kilometer. Sen kom smärtan. Så sista kilometern promenerade han. I mål var han på 33 minuter tror jag och jag bara ber en bön att han inte pajade knät på riktigt nu. Jag vill nämligen fortsätta att dela det här intresset med honom och peppa honom inför Göteborgsvarvet nästa år dit vi båda är anmälda. Men lite vila och mer Iprengel nu så ska nog gubben kunna komma igen.
Ha en fantastisk dag mina underbara vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar