PMS i slalombacken

Jag tror aldrig att det slår fel. Inför varje tävling längre än en mil drabbas jag av PMS. Pre Marathon Syndrom/Stress. Det är ett synnerligen otrevligt tillstånd när man vaknar med tungt huvud, lite sträv känsla i halsen och lätt sjukdomskänsla i resten av kroppen. PRECIS som att man är på väg att bli sjuk! Anfäkta och anamma!

Det märkliga är att det aldrig liksom bryter ut, utan det känns bara som att man "har nåt i kroppen" ni vet...

De här dagarna (det är ca 2 veckor kvar till Lidingö och jag är precis i sluttampen av mina förberedelser) är jag närmast paranoid. Jag käkar Esberitox 3 x 3 tabletter varje dag, dricker C-vitamin brus och försöker rent allmänt att undvika att utsätta mej för en massa baciller, med allt vad detta innebär. Det är skitjobbigt!

Samtidigt överväger jag inför varje pass om jag verkligen ska ge mej ut och köra idag. Har jag inte nån skit i kroppen... Tänk om det bryter ut när jag ansträngt mej osv osv. Och det slutar alltid med att jag ger mej ut och känner ingenting av en eventuell analkande förkylning. Skrattretande. Ändå är det för mej högst verkligt och rent av omöjligt att urskilja från RIKTIG förkylning (ni vet den som män alltid drabbas av) när den här PMS-perioden pågår.

Så jag var inte översvallande motiverad till ett löppass idag. Nä, det kändes hur surt som helst att byta om och ta på sej träningskläderna. Frös och höll på innan jag till sist tog tag i saken och gjorde mej klar.

Jaha, vad ska jag köra för nåt då? Hade nämligen ungefär 45 minuter att spela på så det gällde ju att hitta på något tidseffektivt. Samtidigt kände jag bara för att snigelspringa med min ömma kropp.

Ja, så började jag också... Ända tills jag plötsligt fick en lysande idé. Slalombacken!!! Jag värmer upp dit, kör några gånger upp och ned för att sedan jogga ned hem. Perfekt. Sticker pulsen iväg är det ju bara att lägga ned. Då vet jag också att jag verkligen HAR nåt i kroppen.

Det här resulterade hur som haver i ett riktigt bra pass. Lagom tufft med fyra gånger uppför. Pulsen höll sej under 165 (!) och jag kände i benen när jag lufsade hemåt att backen gjort nytta. Gött!

Att springa i backe är verkligen något att rekommendera. Du får snabbt valuta för ansträngningen! Plus att du har kul under tiden.

Bättre kan det väl knappast bli?

Vilket är DITT favoritpass?