Helg till ända

Äntligen har vi lyckats montera ihop garderoberna som ska rymma mina kläder efter senaste ommöbleringen. Det gick nästan åt en hel (lör-)dag och ändå kan vi inte skylla på att barnen var besvärliga. Nä, de var exemplariska så vi kunde jobba på riktigt bra. Men snabbt går det ju som sagt var aldrig... Det blev iaf himla fint kan jag avslöja!

Jag hade också föresatt mej att under lördagen hinna höstfixa med husvagnen, så att vi kan parkera den i vinterförvaringen i stort sett vilken kväll som helst framöver. Tömma alla vattenledningar inklusive varmvattenberedaren så gott det går. Plocka bort gasolen. Riva ut alla sängkläder (hurra, mer tvätt!) och se till att jag inte glömt några matvaror nånstans. Det känns jätteskönt att ha detta gjort i hyfsad tdl innan den "riktiga hösten" kommit. Husvagnen är väldigt mycket min bebis och jag småpratar nästan med den medan jag går där och pysslar.

Eriks feber har inte velat ge med sej trots antibiotikabehandling sedan i onsdags. Jag har faktiskt varit orolig när jag dessutom sett hur hans dåliga matlust gjort att han snabbt tappat nåt kilo. Usch vad det märks på den redan smala kroppen. Bestämde mej igår att om inte febern ger sej idag så måste vi uppsöka vårdcentralen igen imorgon. Men hur glad blev jag inte idag när han faktiskt hållt sej feberfri hela dagen! Underbart! Tyvärr håller hostan i sej och ikväll hostade han så han faktiskt till och med kräktes. Så med tanke på att det är utomhus idrottsdag (klasskampen) imorgon har jag bestämt att han får stanna hemma en extra dag. Tydligen var han utsedd till att springa 800 meter för sin klass och han blev förkrossad nu när han inte kan/får vara med. Samtidigt tror jag att det gick upp ett Liljeholmens när han i nästa ögonblick hostade så han kräktes som sagt var. Det går ju faktiskt bara inte att utsätta sej för en sån ansträngning så skruttig som han varit ända till i dag.

Ella däremot får räknas som frisk. Ingen feber sedan i fredags men även hon dras med en ganska jobbig hosta.

I fredags tvingade jag ut mej på en 11 kilometers runda. Sista rycket nu inför Lidingö och det har av och till  känts ganska segt att liksom orka ända fram. Mycket tankar i skallen kring det som hänt mamma och pappa och jag drömmer också om loppet i stort sett varje natt för närvarande. De flesta drömmar är såna där jobbiga när allt liksom bara går fel och kärnan i dem har varit att jag står där på lördag och kommer inte att kunna springa. Alla förberedelser åt skogen alltså. Ja, det är laddat det här. Det förstår ni kanske. I natt drömde jag t ex att det var dagen för loppet och jag var med familjen inklusive mor och far i Göteborg (!). Klockan var tio i två och jag kommer på att jag måste ju äta innan starten kl tre. Oj, vad stressigt! Sen kommer jag på att jag inte hämtat ut nummerlappen. Shit! Det börjar bli riktigt körigt... Så hamnar vi på Burger King (som jag inte alls gillar) och mitt när jag står där går det upp för mej... Vänta lite typ. Lidingöloppet. Går inte det i Stockholm??? Och vi är ju i...GÖTEBORG!!! Fan! Fel stad! All träning och uppladdning åt helvete alltså. Så vaknar jag och känner mej grymt illa till mods. Blir spännande att se vad jag ska drömma denna natten... Men ffa ska det bli spännande att se om jag kommer stå där på startlinjen på lördag och hur isf jag mår när jag kliver över mållinjen!

Sista långa passet inför racet gick iaf av stapeln i eftermiddag. Det var så mycket lättare att komma iväg idag eftersom jag visste att jag skulle ha sällskap på rundan som var planerad till 13 km. Plockade upp Beata (längesen sist) och vi började direkt uppdatera varandra på vad som skett sen sist. Helt underbart trevlig och vips så var vi tillbaks utanför hennes med ca 13 km i benen. Jag stannade inte utan fortsatte uppför backen, mest för att jag inte ville bli kall eftersom vi var ganska blöta. Och benen gick så sjukt lätt att jag bara inte kunde låta bli att ta svängen runt Ruder. Prick 16 km blev distansen och döm om min förvåning när jag inte känner av detta mer än efter en "vanlig" sju kilometers runda. Jag bugar och bockar och tackar kroppen. Hoppas vid träningsguden att detta håller så jag får en fin upplevelse på lördag!

Fred på jorden!

PS Varje gång jag kollar min mail blir jag förvånad...och SKITRÄDD! Där ligger nämligen i inkorgen ett bekräftelsemail med texten "Tack för din anmälan till ASICS Stockholm Marathon 2012". Hjälp! Hur gick detta till egentligen? DS