Vi hade iallafall tur med vädret

Vår mysiga helg som skulle vara ett slags firande av att vi hängt ihop i tio år har varit helt perfekt.

Förutom att den slutade på akuten i Motala.

Men vi tar det från början.

Efter att ha lämnat av barnen på varsitt ställe (Ella i Motala, Erik i Ljungsbro) fortsatte vi på tu man hand till skidspåren på Vreta Kloster GK. Sol och minus tre grader. Hårda, delvis isiga spår och inte alltför knixigt gjorde att det blev tillfälle att träna på stakning. Galet kul! Jag borde förstås haft klister under skidorna, men ville bara köra (otålig, jag??) så det var ganska jobbigt under de partier jag behövde fäste... En vurpa och 13 km blev resultatet. Så härligt!

Käkade en korv och tog en mugg kaffe innan vi började rulla mot Örebro och hotellet där vi skulle övernatta.

Checkade in, tog en varm dusch promenerade ned på stan. Hittade ett mysigt hak där vi käkade jättegod lunch. Helstekt oxfilé med potatiskaka och perfekt kokt broccoli. En latte och en halv kladdkaka avnjöts på Coffeehouse innan det var dags att knata mot bion som vi köp biljetter till.

Ingen av oss hade några förväntningar på filmen vi skulle se. Men "Ego" visade sej vara en glad och lite gullig film!

Hoppade in och köpte lite (mer!!) att äta innan vi gick till hotellet och såg slutet på första deltävlingen av Melodifestivalen. Inte en enda riktig slagdänga...

Efter en god natts sömn och en rejäl hotellfrukost styrde vi mot Zinkgruvans skidanläggning. Möttes av fina spår och här swischade "riktiga" skateåkare förbi till höger och vänster. En upplevelse att få en liten känsla för hur fort de åker! Så vackert!

Jag och maken körde på en varvsslinga som var knappt två kilometer. Björn stack iväg och testade en annan runda oxå, men jag kände mej tryggast i att stanna och nöta vidare på tvåan. Efter nio kilometer kände vi oss nöjda och gled sakta ned för att stanna vid varvningsstället.

Då händer det. Björn tappar balansen fullständigt och trillar baklänges. Landar mycket olyckligt på ryggen och blir liggande i snön. Jag trodde ärligt talat att han låg kvar för att han skämdes och hoppades att marken skulle öppna sej under honom eller nåt. Men min gode man hade så ont att han helt enkelt inte förmådde röra sej.

Som tur är lyckades han komma upp på benen och strax därefter oxå in i bilen så jag kunde börja köra mot Motala. Kanske var det tur att vi ändå var så pass kvicka med att pallra oss iväg, för smärtan skulle komma att förvärras under närmaste timmarna.

Vid 16-tiden skjutsade jag in honom till akuten i Motala och först nyss ringde han och berättade att han nu varit på röntgen. Hyfsat smärtlindrad för tillfället lät det som, efter att ha fått nåt dunder, som han uttryckte det, direkt i blodet.

Hoppas jag kan återkomma med goda nyheter.

Ring nu om det där förbaskade röntgensvaret. Ring.