Känslan av att springa in på stadion efter 42 km är så galen och härlig och smärtsam att den nästan kan liknas vid barnafödande.
Jag minns hur jag slogs av tanken "jag kommer inte kunna hålla mej från att göra om det här" precis när jag tog de första löpstegen inne på självaste Stockholms stadion. Sista 12 km hade inte varit nådiga mot mitt vänstra knä men där och då släppte allt det onda och jag kunde till och med öka farten.
Jag har sagt det massor av gånger. Jag är ingen asfaltsråtta. Och jag är ingen marathonlöpare.
Men Stockholm marathon alltså. Det måste jag uppleva igen!
Så livrädd för att bli snuvad på en startplats gjorde jag det tidigt imorse.
Och det känns så jävla rätt!
Vi ses på stadion!
PS Om du orkar får du gärna läsa mitt inlägg efter Stockholm Marathon 2012. Du hittar det här. DS
1 kommentar:
Kan nog tänkas att jag finns där och hejar på dig...
Skicka en kommentar