Niliterrängen 2013

För ungefär ett år sedan slank jag via Thomas in på Sofie Lanttos blogg. Ett av de första inläggen jag läste handlade om Niliterrängen. Oj! Det där är ju jag! 

Det klack alltså till i mej direkt och idén om att åka upp och vara med föddes där och då. 

2013 skulle det definitivt inte bli nåt Stockholm marathon. Det skulle bli Niliterrängen istället. 

Jag var hundratioprocent inställd på att jag skulle åka till Nilivaara själv och uppleva detta. Min kusin Jenny och hennes Jan var anmälda men hade meddelat att de av olika anledningar skulle avstå. Så jag var mentalt förberedd på att köra 25+25 mil (Boden-Nilivaara-Boden) med mej själv som sällskap och det kändes helt okej! Väl framme visste jag ju att jag skulle träffa flera likasinnade (kanske oxå Sofie själv?) så det oroade mej inget.

Dock måste jag säga att när Jenny på fredagen deklarerade att "jo men va tusan, jag ska ju ändå träna imorgon, jag följer med dej till Gällivare" var det bland det bästa som kunde hänt! Jag tror inte riktigt jag vågade tro att det var sant förrän jag plockade upp henne kl 06 på lördag morgon. 

Mmmm... Jag ville vara ute i god tid så kl 06 rullade vi från Boden. Beräknad restid var ca tre timmar och så lite marginal för felkörning ett matstopp och eventuella toabesök kändes det lagom eftersom starten för mina 30 km skulle gå kl 11.00. 

En och annan ren mötte vi förstås.

Jag vet inte hur långt vi kört innan vi började skratta. Men inte speciellt långt tror jag. Sedan skrattade vi typ 75% av tiden. Det är märkligt hur den ena galenskapen kan avlösa den andra. Min knasiga mage som fått fnatt pga vad jag tror ha laddat med vad min kropp ansåg var alldeles för mycket kolhydrater, blev en följetong. Jag tvingades till och med göra en SOS under loppet. (För dej som inte hört förkortningen tidigare så betyder den Stanna Och Skita.) Vi hade pratat om detta i bilen och jag hade med stolthet sagt att jag aldrig tvingats till detta under pågående lopp. Däremot både före och efter. Men det är ju nåt helt annat. :) Jag kan säga att jag bara bröt ihop av skratt efter målgång, när jag skulle berätta om det inträffade för min kära kusin. Helt sjukt. 

Vi var definitivt först på plats av löparna när vi strax efter kl 09 rullade in på idrottsplatsen i Nilivaara. Satte oss för att äta medhavd matsäck mellan skrattsalvorna. Vi blev hälsade välkomna av tanter som förberedde mackor på hembakad mjukkaka. En kvinna kom fram och konstaterade att "det var en av oss som varit först med att anmäla sej". Öh, jooo... Det var jag. Förstås. Dessutom först på plats på raceday! (Ja, vi skrattade hysteriskt åt detta oxå.) 

Det blev sedan en ganska lång stunds väntan på starten. När det sedan var dags var jag för första gången med om ett deltagarupprop innan startskottet brann av. Lite snick-snackande med Sofie hann jag med. Alltid trevligt att få en annan bild av folk än den man får när man läser deras bloggar. Och jag hoppas vid gud att hon inte lägger ut bilden hon tog innan start för jag såg sannolikt ut som ett vrak. 

Spana in nummerlappen. Nostalgi! Domus Sport liksom! 

Jag hade inte tänkt ta med mej någon energi under loppet utan siktade på att dricka en mugg sportdryck vid var och en av de åtta vätskekontroller som vi skulle passera. Jag blev lite orolig när jag tittade mej omkring och insåg att jag var typ den enda i startfältet som inte hade nån gel eller liknande med mej. Men vad skulle jag göra? Det var bara att intala mej om att jag kommer klara detta galant ändå och sedan bita ihop och köra. 

Första tio kilometrarna sprangs i hasorna på Sofie och delar av hennes kompisgäng. Dessutom sällskap av en skittrevlig kvinna från Gällivare. Något äldre än jag. Vid 15-16 km hade jag och Gällivarekvinnan passerat Sofies gäng och vi matade på i ett lagom tempo. Delar av banan visade sej innehålla näst intill obanad terräng och genast tänkte jag på både Pia och Emelie. Ni skulle älskat detta! Det var ett äventyr att trixa sej fram över stock och sten och bitvis gällde det verkligen att hålla tungan rätt i munnen för att inte råka snubbla eller halka. 

Men jävlar vad kul det var! Och väldigt väldigt overkligt! 

Något som däremot var högst verkligt var min galna mage som var uppsvälld som om jag var gravid i v 16 eller nåt. Usch. Kände hur tarmarna längtade efter att få...ja ni vet vad...och efter ganska exakt 20 km hade jag kommit till insikt med att jag måste ta tag i detta. Men hur skulle jag säga till Gällivarekvinnan? Det kändes jävligt jobbigt att dra till med att jag håller på att skita ned mej, även om hon med x antal maror i bagaget säkert skulle förstått med precis. Så jag sa att jag måste kissa...

Spring vidare du, bedyrade jag, men Gällivarekvinnan blev jätteglad och sa att hon gärna promenixade en bit medan jag "kissade". 

Ut i riset och riva upp två miljarder knott och mygg alltså. 

Men gode värld vad skönt det var. Och nej, det finns inget papper att torka sej med i skogen. Och ärligt talat så brydde jag mej inte. Jag hade liksom inget val. Även om magen fortfarande var som en ballong efteråt så var det en enorm lättnad. Hade INTE fixat tio kilometer med det trycket.

Jag tror det var runt 22-23 km som benen började kännas lite tröttare och tendens till ostyriga. Plötsligt var de meckigare att sätta fötterna rätt i spåret. Men jag kände mej ändå på nåt sätt pigg i kroppen och ffa i skallen. Väntade in min vän från Gällivare vid ett par tillfällen men vid 25 km släppte hon och jag var ensam.  Passerade en yngre tjej strax efteråt och fick lite extra kraft av det. 

Vid sista vätskekontrollen bjöds det på vindruvor och jag slet med mej ett par stycken som smakade fantastiskt gott. En hyfsad stigning sista biten innan det planade ut och jag kunde rulla på in mot mål. Mycket krut kvar i kroppen och löpsteget kändes inte alls som om det betat av 30 km när jag drog på lite sista biten in mot mål. Bjöd på ett litet skutt strax innan jag passerade mållinjen. Vi får väl se om fotografen fångade det. 

Och så möttes jag av Jenny och bröt alltså ihop av skratt när jag förstås omgående berättade om min SOS.

Jenny som sprungit 10 km var nöjd över sin prestation och vi hämtade våra väskor och smet in i duschen. Skönt att få tvätta av sej efter episoden i skogen kan jag lova. 

Efter duschen fick vi mat. Hemgjorda köttbullar (många!), potatis, sås och lingon serverat på en engångstallrik på orange bricka à la skolmatsal från 1985. Så mysigt och hemtrevligt. 

Vi lämnade Nilivaara vid 15-tiden. Naturligtvis med ett leende på läpparna. Kanske kanske kommer vi åter nästa år! 

Som den stjärna (😊) jag är vill jag passa på att framföra några tack. 

Först till dej Jenny! När jag säger att dagen inte hade blivit detsamma utan dej så menar jag det verkligen. Det blev så mycket kvalité som man bara kan drömma om. Vilken klok och härlig människa du är kära kusin! Och fina Jan som uppmuntrade dej till att följa med. Tack!

Tack Birgit, för att du lånade ut Bettan. Hon gick som ett spjut!

Tack Björn för att du glatt stannade hemma och tog hand om barnen, medan jag (jävla egoist...) stack iväg på ännu ett äventyr. 

Tack mor och far som på varsitt håll pysslat om mej under mina dagar hemma. Att se att ni har det bra betyder väldigt väldigt mycket. 

Jag hade oxå förmånen att hinna träffa väldigt många släktingar under mina dagar i Boden. Bland annat dök jag på lördagkväll objuden upp på kusin Stinas 30-års fest. Jag trodde verkligen hon anat ugglor i mossen, men hennes min när jag steg in genom dörren ihop med Jenny sa allt. Åh, vad lyckat! Alla kusiner (förutom nyblivna pappa Per) var där och det är inte mycket som slår att få hänga med dem. Båda mina fräscha mostrar med respektive har jag fått träffa och dessutom min ena faster. Och min kära makes kusin med sambo! 

Så det är kanske inte så konstigt att jag är alldeles lycklig i hela kroppen efter en helg som denna. Och bäst av allt är att det bara är en månad tills vi åker upp igen. 

Jag längtar redan!