Besatt av tävlingsdjävulen

Herregud. I natt har Björnen i huset dragit de tyngsta timmerstockarna som någonsin dragits. Å när jag för tusende gången petade på honom för att det helt enkelt var omöjligt att sova, mumlade han "vad gör jag?". Jag svarade sanningsenligt att "du snarkar" varpå han bestämt sa "nähä, det gör jag inte". Jag bara undrar, hur fan vet han det??? Shit vad billig han är i såna ögonblick. Ja jag kan till och med betala för att bli av med det snarkande monstret. (Förlåt Björn. Det är tur att du bara snarkar när du sover... Annars vet jag inte hur det skulle sluta.)

Idag fick jag lära känna en ny del av mej själv. Jag är fortfarande lite chockad över den sidan som plötsligt tog över när jag tidigare var ute och kutade i konstant motvind. Jag hade nämligen rygg på en ung tjej som studsade fram i joggingbrallor och löst hängande jacka ca 200 meter framför mej. Hon såg inte ut som att hon var nån inbiten löpare (usch, fördomar) men pinnande på friskt. Så fort jag såg henne började jag jakten på att komma ikapp men det var inte helt enkelt! Jag är ju absolut ingen snabb löpare själv men jag tyckte att jag (med alla kilometer jag käkat) borde nog kunna ge henne en match. Försökte lugna ned mej och tänka att det inte var nån tävling, att farten inte spelar nån roll, det ska vara skönt att springa, slappna av Lisa, lyssna på musiken och så vidare. Det hjälpte inte kan jag säga. Tävlingsdjävulen skulle bara ta den där bruden. Å det gjorde han (eller hon??) också så småningom. I en seg uppförsbacke övergick bruden till att gå och då passade jag på. Ahhhhhh jag älskar uppförsbackar. Där kapar jag placeringar på varvet vet ni. Klättrar säkert 10 placeringar i resultatlistan och hamnar på plats 23432, istället för 23442. Yes!
Det som skrämde mej lite idag, var mina tankar. Eller orden, framförallt orden, som dök upp när precis när jag passerade bruden i joggingbrallor. Som från ingenstans tänkte jag "nu tar jag dej, din jäkel"! Sen mådde jag nästan illa över mej själv. Eller möjligen var det också lite av ansträngningen. I vilket fall, jag visste mycket väl att det bor en liten tävlingsmänniska i mej. Men att den kunde förvandlas till självaste tävlingsdjävulen har jag aldrig tidigare upplevt. Nu måste jag googla efter någon som kan driva ut honom ur mej.

Imorgon är det fredag. Men jag får nog inga tulpaner när jag börjat detta inlägget med att skriva såna hemska saker ord om maken min, som att han skulle snarka! Fara med osanningar gör man inte ostraffat... Nåja, osanningar och osanningar.

Ser fram emot en utbildningsdag imorgon med massa härliga (och en del mindre härliga kanske?) kollegor i kommunen. Och efter den väntas after work. Låter inte så dumt tycker jag. Just nu är jag by the way så nöjd med mitt jobb. Örnen har landat. Det känns så bra att jag parkerar här till de sparkar ut mej typ. Äntligen, säger jag bara. I deserve it.