Vila

Det blev ingen träning igår kväll. Jag var så otroligt trött att jag helt enkelt inte förmådde mej. Ute var det mörkt, kallt, blåsigt...

Istället kröp jag ned under täcket redan vid åtta. Läste några sidor i ett kompendium vi fått på jobbet och som handlar om självkänsla. Somnade gjorde jag nog före halv nio. Säkert.

Erik är som bekant hos mormor och morfar. Ella och Björn är i Motala tills ikväll. Egentligen var ju förutsättningarna ultimata för ett träningspass. Bara mej själv att tänka på! Men nej. Jag slirade. Och landade i sängen istället.

Nu sitter jag på jobbet och försöker ladda för att ge mej ut så fort jag kommer hem. Då är det nämligen fortfarande lite ljust och det är precis vad jag behöver. Ljus. Jag känner mej seg och trött och funderar på om jag inte borde ta tag i alla måsten därhemma istället.

Nej Lisa! Det gör du inte! Måstena får komma efteråt. Då ORKAR du fixa med dem!

På tal om mantran, för jag vet att jag berättat att jag i träningssammanhang kör med mantran förut, så använder jag speciellt ett när jag är i en sån fas som nu. Det hjälper mej starkt att ta mej ut på mina rundor och det är känn inte efter. För om jag känner efter finns det tvåtusen argument för att jag istället för att kuta ska lägga mej på soffan. Så jag använder det här känn inte efter som en slags boxhandske som boxar undan alla dåliga förslag som hjärnan presenterar. Har ni testat? Mantran kan man ju använda i alla möjliga sammanhang. Det gör faktiskt jag, men det lovar jag återkomma till en annan dag.

Nu ska jag jobba lite till innan det är dags att mumsa i sej en macka och en clementin så att jag har nån energi till löprundan om ett par timmar!