När jag summerar den här måndagen är det med en känsla av välbefinnande.
Jag vaknade och kände mej supersliten. Långdistanspasset från igår och avslutningen på helgen med utförsåkning på mina nya, he he, monsterskidor tillsammans med ännu en natt av knackig sömn gjorde sitt. Jag är inte 20 längre. (Nä, just det. 25 är jag ju!)
Jag hade ännu en heldagsutbildning tillsammans med Anders framför mej och helgen hade inte bjudit på någon tid till att ögna igenom materialet. Men jag vet, jag skulle ha tagit mej den tiden. Att hålla i en utbildningsdag utan att läst på materialet i förväg är som att komma till Göteborgs varvet utan att ha sprungit innan. Kanske detta inte var fullt så eländigt, men jag kände mej iaf inte så välförberedd som jag velat.
I vilket fall blev det en rakt igenom skitbra dag med Läkemedelsutbildning. Konstant flyt för oss båda, åtminstone enligt min åsikt, och en trevlig grupp som var intresserad!
Körde sedan hemåt med Stefan Gunnarsson på hög volym i bilen. Fatta vilken grym kille han är. Om ni inte redan har köpt hans CD måste ni göra det. Den äger fett. (Precis som min Garmin, jajamän.)
Kom sedan hem till mina goa barn och ett dukat middagsbord. Med Erik och Ella på varsin sida om mej åt jag köttfärssås och spagetti som en häst. Vid nåt tillfälle var Ella väldigt exalterad och högljudd så jag bad henne ta det lite lugnt. Då utbrister hon ''men jag är så glad att du kommit hem mamma!'' och därmed var det i själva verket HON som tystade MEJ. Så kan det gå. Mmmm...
Mer ömhetsbetygelser fick jag när hon skulle sova och helt plötsligt kramar om mej samtidigt som hon säger ''mamma du är ju som ett litet gosedjur''. Var får de allt ifrån? Eriks ömhetsbevis är helt annorlunda. En grabb på snart tio år har förstås helt andra sätt att visa sina känslor på. Men det får stanna mellan oss två.
När köket var röjt och jag tagit reda på en stor hög tvätt i tvättstugan kröp jag i mina löparkläder och stack ut.
En återhämtningsrunda på sju kilometer blev det. Surt väder men ändå maximal njutning. Bestämde mej för att inte titta på klockan under passets gång, utan bara köra på känsla. Lugnt och fint dansade jag runt med en snittfart på 6.17. Ingen känning nånstans. Inte ens tunga ben. Det var så skön löpning!
Jag kom på mej själv med hur jag tänkte när jag kom hem. Min första tanke var inte att "åh, vad skönt, nu är det gjort". Nä, istället var jag lite moloken över att kvällens pass redan var genomfört. Inte så märkligt kanske! Löpningen har blivit min vän och något jag stormtrivs med.
Men nu go vänner. Nu bara måste jag blunda. Jag är så sömnig... Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar