Ända in i kaklet ska jag.
I realiteten har jag ju dessutom bara fyra arbetsdagar kvar varav en kväll. Så det är bara tre mornar som klockan ringer i svinottan. 05.00 är liksom mer natt än morgon. Även för en morgonpigg, som jag ju ändå är.
Jag cyklade samma runda på racern igår, som förra helgen, men nu med sällsis av Jeanette och Peter. Naturligtvis fikastopp i Bönared! Åh vilken jordgubbstårta alltså!! Jag klarar mej utmärkt utan tårta annars men denna är så fantastiskt god att jag skulle kunna äta den varje dag känns det som. Sen är det såklart totalupplevelsen med omgivningen och gärna lite vackert väder som bidrar till att det smakar så gott. Mysfaktorn är hög!
Cykelturen gick fint. Benen kändes förvånansvärt starka. Jag menar med den träningsvärk som gympan åsamkat mej var jag ju inte ens säker på att jag skulle komma upp på cykeln. Men det gjorde jag alltså och faktum är att jag gott hade kunnat köra längre än de 58 km som rundan mätte. Ja, här är faktiskt en liten nackdel med cykel. Det är nämligen mer tidsödande än att springa. Eller kanske jag ska säga "tidsineffektivt"? Dryga två timmar i löparskor tröttar iaf definitivt ut mej mer än samma tid i cykelsadeln. Om jag kör på ungefär samma intensitet. Men löpningen sliter iofs mer så ärligt talat tänker jag att den här plantar fasciiten kan vara det bästa som hänt mej på träningsfronten. Visst har jag varierat mej bra även tidigare, men det här med att löpningen inte utgör basen i träningsprogrammet (nä just nu är den ju inte med överhuvudtaget) har bara gjort mej gott. På alla plan!
Efter accepterandet förstås.
Det FINNS annat än löpning.
Det går att må bra utan att kuta 5-6 mil i veckan. Ja, till och med superbra!
Jag blir inte tjock av att inte springa i den omfattning jag gjort tidigare. Ja, såklart har oron funnits för att det i huvudsak är den som så att säga "hållit mej i form".
Precis som för 2 1/2 år sedan när mitt vänstra knä strulade har detta blivit en slags väckarklocka. Och det känns tryggt att veta att världen utanför löparskor är riktigt trevlig!
Så får vi se hur mycket löpning det kommer bli i mitt liv sen foten blivit bra.
För en sak är säker. Min fot ska bli bra.
Helt bra!
Jag kan bekräfta att det fortsatt känns som att det verkligen går åt rätt håll! Jag kommer ju för sjuttons gubbar på mej själv med att INTE halta! Haha. Däremot blir jag liksom trött i hålfoten t ex efter att ha gått barfota inne ett tag. Men jag vet inte riktigt vad som är irritation i plantarsenan och vad som är effekter av stötvågsbehandlingen.
Hursomhelst så tragglar jag på med rehabprogrammet. Precis som vanligt så är rehab inte alls de där övningarna man drömt om och jublar av. Men jag är faktiskt otroligt motiverad!
Lite annat än rehab har det dock blivit idag. En hel del målande först. Det blir verkligen fint!
Sen öppnade himlen sej och regnet stod som spön i backen. Simturen med Linnea ställdes in och jag började fantisera om en tur på MTB.
Men fy vad motigt att ta sej ut i blötvädret.
Hade väl så gott som bestämt mej för att det fick bli en vilodag när jag såg att Hanna skickat meddelande via Facebook. Hon och Patrik var på väg ned till sjön för ett kort simpass.
Har aldrig bytt om till våtdräkt så snabbt. Inte känna efter och låta vädret bestämma... Just do it!
Ett par kilometer i Mullsjön senare, när vi stod vid bilarna och avhandlade lite av gårdagens Sommartåg där både Hanna och Patrik deltagit, noterade jag att det fortfarande regnade.
Hade verkligen inte ägnat en tanke åt det medan vi simmade.
Uppriktigt tacksam över det fina sällskapet.
Känner mej taggad för sista jobbveckan nu.
Let's do this! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar