Surprise, pallplats!

Jag mår fortfarande inte alls bra i min mage och det gör mej lite orolig. Hoppades innerligt att det skulle ha vänt till idag, men nej. Jag gick bet min önskan. Känner mej liksom matt nu, av att ha haft detta förbannade magknip sedan i tisdags.
Vi var på plats i Ölmstad redan vid halv 10 imorse, för att anmäla Ella till hennes första springtävling! Kl 10 gick startskottet och Ella fräste iväg på banan runt fotbollsplanen ihop med ett trettiotal andra barn. 400 meter avverkades och i mål kom en tjej med rosiga kinder och brett leende! Det här är mitt favoritlopp utbrast hon i bilen en stund efteråt! Inte så konstigt kanske. Hon fick både guldmedalj och saft och bulle efteråt.

Efter Ellas bragd var det nästan två timmar till start för min del. Jag velade fram och tillbaks under dessa två timmar kring huruvida jag skulle köra eller inte. En kvart innan start satt jag på toan i ÖIS klubbhus och bestämde mej för att nej, jag fixar inte detta idag. Jag går ut och hämtar väskan, letar upp familjen och säger att vi åker hem istället. Det håller inte idag. Jag kastar för första ggn på plats och allt, in handduken innan start. Och det kändes helt okej.

Men när jag kom ut från toan stod där flera ombytta löpare. Nummerlapp på bröstet och fulla av förväntan. Banan är visst kuperad. Över Ingeryd. Bla bla bla...

Då ändrade jag mej plötsligt till att iaf göra ett försök. Jag fick ett sting av den där upprymda inför start feelingen och formligen kastade på mej kompressionsstrumporna och klubbtröjan. Nålade fast nummerlappen, knöt skorna och tryckte igång min Garmin. Vad är det värsta som kan hända egentligen, tänkte jag när jag gick mot starten.

Tror vi var runt 30-40 stycken som skulle köra den längre banan. Alltså 12,5 km. Jag kände mej ganska utmärkande i min MSOK-mundering. Det var nog bara jag som inte var från "byn"...

Jävlar vad de stack iväg i starten! Jaha, jag kommer sist var min första tanke. Men vadå. Nån ska ju göra det med. Och jag sprang där och formulerade rubriker till ett inlägg på bloggen i stil med "Etta. Från slutet".

Fast jag tänkte att det nog borde vara en eller annan mindre rutinerad löpare i ledet som gått ut för hårt. Jag är dessutom ganska trögstartad. Lade mej i ett behagligt tempo och funderade lite på hur tusan jag skulle ta mej runt idag. Med tunga ben och en känsla av att typ ha haft magsjuka i flera dygn kämpade jag mej framåt.

Och jag plockade några placeringar redan de första fyra kilometerna som gick i stadigt uppförslut på asfalt. Efter ca fem kilometer svängde vi in i skogen på vad som bör ha varit John Bauer leden. Supermysig terräng men ack så tuffa backar. De tog liksom aldrig slut. Låååånga och branta där det helt enkelt inte var mycket annat att göra än att snigelspringa uppför. Ja jag blev t o m tvungen att promenera i en av de sista. Mycket trixande över rötter och sten och MÅNGA slurpande ljud när partier av gegga passerades.

Ensam i skogen mestadels. Härligt i normalfallet. Men mageländet motade bort eventuella hallelujah moments. Förnuftsmässigt visste jag dock att detta var precis den typ av bana jag älskar.

Plockade nån gubbe då och då. Ja t o m under de sista två när det gick utför och vi fick betalt för alla stigningar. Jag rullade på så gott jag kunde och lyckades alltså springa om en man och slå honom med ca 400 meter. Det kändes som ett kvitto på att jag förbättrat min teknik i utförsbackar rätt rejält. Kul!

Kom in på 1.10.37 och fick den glada nyheten att min kompis Anna vunnit damklassen, åtta minuter snabbare än jag. Grattis grymming!

Men på prisutdelningen fick jag en smärre chock när det visade sej att jag knep 3:e platsen och det med god marginal. Ha ha ha... Jag fick ta emot pokal, skaka hand, välja pris och vara med på bild. Inte utan att det var ganska trevligt!

Som jag ungefär skrev på FB. Hittar man bara ett tillräckligt litet lopp kan t o m JAG ta medalj!

Fan om inte magen blir bra efter detta!

Godnatt.